SD är inte konservativt

Lunchen har setts som ett genombrott, som en historisk framgång. Samtidigt så är det Kristdemokraterna det enda parti som lyckats att vinna väljare från Sverigedemokraterna och fått dem att minska. För SD är vägvalet inte alls så enkelt som alla påskina. Lunchmöten får partiet att likna de andra.

På söndagen kom också ett utspel från Jimmie Åkesson i syfte att tvätta bort den stigmatiserande profil partiet har när det gäller hbtq-frågor. Sverige ska inte ge budgetstöd till stater som har lagstiftning mot homosexuella.

Det kommer säkert att avfärdas som ”pinkwashing” , som ett försök att låtsas driva en hbtq-vänlig politik när det egentliga syftet är att diskriminera islam eller stater i Afrika. Mönstret känns igen från andra högerradikala partier i Europa, som accepterar hbtq-rättigheter i syfte att angripa islam, även om flera länder som kan omfattas av förslaget också domineras av kristna samfund.

Talet om att hjälpa ”på plats” med bistånd istället för att ta emot asylsökande klingar i sammanhanget något falskt när ett land som Afghanistan, som med förslaget skulle förlora stort svenskt stöd, är Sveriges största biståndsmottagare. Men det finns ett mönster som inte ska avfärdas. Partiet flaggade nyligen för att ompröva den restriktiva inställningen till abort. Nu kommer nästa steg.

I sak råder annars också retorisk enighet om att det svenska biståndet ska vila på demokratin och de mänskliga rättigheternas grund. Det är inte kolonialism att ställa krav på biståndsländer. Biståndet måste fungera i respekt för lokal kultur, men kan inte utbetalas i strid med hörnstenar i svensk utrikespolitik.

Idémässigt känns dock SD igen. Ett av partiets toppnamn, Mattias Karlsson, meddelade också under söndagen att han ska starta en ”konservativ” tankesmedja. Signalen är tydlig. Partiet ska orientera sig bort från en ideologisk extremposition till ett ”konservativt block”.

Men den verkar ”konservativ” blott till namnet. Karlssons preciserar smedjan uppgift med att den ska förhindra att den ”svenska nationen upphör att existera och därmed dör.

Bortsett från den apokalyptiska synen är det tydligt att det är nationen som står i fokus. Det är om nationalism, inte konservatism som idéer ska smidas.

Jämför detta med KD-ledaren Ebba Busch Thors ideologiska tal på lördagen där hon efter att ha talat om en ny ”social borgerlighet” hyllade ”samhällsgemenskapen”. I den visionen binds människor samman av värderingar, inte primärt av nationen.

Det är en hållning som inspirerats framför allt av den internationalistiska kontinentala kristdemokratin men som inte är ny i den svenska. Partiets första tidning bar exempelvis namnet Samhällsgemenskap.

I Moderaternas konservativa arv utgör nationen en hörnsten. Men där finns också det kosmopolitiska ”Aten, Rom och Jerusalem”, och i partiledaren Ulf Kristerssons högtidstal referenser till den ”stora” och den lilla” världen. Gemenskaperna betonas och den stora staten varnas det för - medan staten i SD-världen ofta betraktas som ett verktyg för att sprida det sanna budskapet till folket.

Ofta brukar idépolitiska förändringar ske snabbare än sakpolitiska i ett parti. I SD hänger de inte riktigt sam man. Partiet lägger EU-motståndet på hyllan, det omformulerar abortpolitiken och det förändrar synen på hbtq-personer. Men basen är fortfarande nationalismen och metoden populismen.