Stöd sätter kommunernas vilja ur spel
De riktade statliga stöden för att lyfta utsatta områden är lika många som verkningslösa. Det betyder inte att de är harmlösa. Som Riksrevisionen påpekar i en ny rapport skapar de riktade stöden till områden inom kommuner nya problem.
Ett sådant problem är att det undergräver ambitionen att behandla alla – personal, invånare och områden – lika. Högre löner åt exempelvis lärare i vissa områden skapar fullt begripligt irritation över orättvisor och godtycklighet.
Kommunen förlorar också styrningen över verksamheten. Riktade statliga stöd till delar av kommuner innebär per automatik att kommunernas egna prioriteringar och avvägningar åsidosätts.
Dessutom förstärks redan existerande obalanser. Det är inte ovanligt att kommuner omfördelar medel mellan skolor för att utjämna skillnader i familjernas ekonomi och utbildningsbakgrund. När staten skjuter till medel som är tänkta att fördelas på samma sätt hamnar kommunen i ett dilemma. Om den låter glappet mellan svaga och starka skolors finansiering öka ytterligare uppstår frågan varför kommunens egen omfördelningsmodell ska vara så generös, och varför så lite görs för elever med stora behov som råkar gå i socioekonomiskt starka skolor.
Staten har absolut ett ansvar för de utsatta områdena. Vissa saker kan bara staten lösa. Den måste föra en migrationspolitik som är i linje med integrationsförmågan. Den måste ha ett bidragssystem som uppmuntrar till arbete och rörlighet. Den måste ta itu med den säregna ordningen att socialtjänstlagen anses innebära att socialbidrag ska betalas ut även till personer som har svarta hyreskontrakt.
Riktade bidrag till utsatta områden ersätter inte detta. Regeringens egen strategi säger också att det som i grunden behövs är breda reformer som förändrar de samhällsstrukturer och mekanismer som leder till segregation. Men så länge man laborerar med riktade bidrag skjuter man på de breda reformerna – och ställer till det för kommunerna på vägen.
