Svensk modell kräver ansvar
I det osynliga kontrakt som utgör den ”svenska modellen” anses regeringsmakten ha skrivit under att inte intervenera i arbetsmarknadens parters löne - och avtalsförhandlingar. Men parterna själva har också ett oreglerat ansvar, nämligen att verkligen sluta avtal. En frihet under ansvar, skulle modellen kunna beskrivas som.
När tunga förbund inom LO, som Byggnads och Kommunal lämnar förhandlingarna om en förändrad arbetsrätt undandrar de sig ansvaret för att upprätthålla en fungerande svensk modell. Det hör till bilden att förhandlingarna också omfattar att fler uppsagda än i dag ska få tillgång till omställningsstöd
Det är att fly ansvar. Förbunden vet ju att om det inte sluts något avtal mellan parterna inleds processen med en lagstiftning som per definition minskar parternas betydelse. Men samtidigt skjuts frågan på framtiden.
Att det blir komplext med en tidigare ordförande för en facklig centralorganisation som ansvarig för frågan i regeringen visas av att statsrådet självt, Eva Nordmark, i rollen som TCO-ledare omtalade reformeringen av anställningsskyddet som det ”sämsta i Januariöverenskommelsen.”
Att den tidigare fackförbundsledaren inte med någon entusiasm vill uppfylla Januariöverenskommelsen är ju de tidigare kollegorna i fackförbunden väl medvetna om. Utredningens direktiv är vida och kommer att leda till nya svåra förhandlingar mellan Januaripartierna sedan betänkandet lämnats.
I vilket fall, om ett lagstiftningsärende inleds, blir LO, Privattjänstemannakartellen och Svenskt Näringsliv mer av remissinstanser än parter.