Annons

Svenska bättre än blomsterspråk

Svenska språket är bättre än blomsterspråk för att komma till rätta med integration och etablering. Men språkreformen i försörjningsstödet reser samtidigt fler frågor.
Ledare • Publicerad 11 januari 2020
Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.

Det var inte länge sedan det var känsligt att tala om språkkrav i det svenska samhället.

Språkplikten lyfter i varje fall fram det svenska språkets betydelse. Frågan är i vilken grad tillämpning av lagen påverkas.
Språkplikten lyfter i varje fall fram det svenska språkets betydelse. Frågan är i vilken grad tillämpning av lagen påverkas.Foto: Pontus Lundahl/TT

Så har år av svensk samhällsdebatt präglats av vad som kallas för ”blomsterspråk”. Vackra ord och känslor som används för att runda problem. Men lösningarna är otydliga och omöjliga att pröva. Dit sträcker sig inte språket som tycks sakna ord som analys, matematik och logik.

Annons

I det perspektivet är Januaripartiernas understrykande av det svenska språkets betydelse ett steg framåt.

Visst. Egentligen är det som kallas språkplikten inget nytt. Att delta i kurser i grundläggande svenska har för den som haft behov i vart fall sedan 1995 ingått som en del i kravet på att stå till arbetsmarknadens förfogande. Men kommunerna har i varierande grad lutat sig mot rättspraxis och Socialstyrelsens vägledningar och därmed gjort egna tolkningar av det generella arbetsmarknadskravet.

Kommunernas hållning måste faktiskt försvaras. När språkkrav i den allmänna debatten hårt kritiserats och när kraven på modersmålsundervisning till och med i förskolan stärkts följer kommunerna helt enkelt signalerna ovanifrån.

Symboliken i denna förändring av lagen ter sig därför viktig. Men det betyder inte att den är något slags Alexanderhugg.

Det finns en tendens i svensk samhällsdebatt att gå från en ytterlighet till en annan. Mycket av den så kallade polarisering vi ser i dag kan ses som en reaktion på de förlorade integrationsår i Sverige då migrationsvolymer inte fick diskuteras och krav på integration ansågs vara tabu. Från ett försvar av extremt generösa försörjningssystem diskuteras nu mer repressiva inslag i det ekonomiska biståndet, som ska vara ett sista skyddsnät för den behövande.

Moderaterna talade om att kommuner inte skulle få ge bidrag över Socialstyrelsens norm. Det skulle stå i strid med tanken på det kommunala självstyret och kommunernas från sockenstyrets rätt att bedriva socialhjälp. Det skulle också komplicera professionens möjligheter att se det specifika i det enskilda fallet.

Även kravet på svenskundervisning lär hamna i konflikt med handläggarnas vardag. Ska det vägas mot den politiskt populära barnkonventionens ord om barnets bästa? Att barn ska drabbas av att föräldrarna inte vill integreras i Sverige är en inhuman tanke. Mot den bakgrunden är frågan hur språkplikten kommer att tillämpas.

I grunden är problemet att vad som nu med en försökande omskrivning kallas för ekonomiskt bistånd aldrig varit tänkt att utgöra någon långvarig grund för försörjning av arbetslösa. De ska få a-kassan var tanken. Försörjningsstöd ska vara en tillfällig hjälp. Det är när bidragsberoende permanentas som behovet av krav och villkor per definition blir större i försörjningsstödssystemet.

Härvidlag finns ett spår av blomsterspråket kvar, även om svenskan långsamt klingar allt starkare. De ord som efterlyses är en större reform av försörjningsstödet som är anpassad efter vår tid. De orden lyser ännu med sin frånvaro i det offentliga samtalet.

Annons

Martin TunströmSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons