Svenska som andraspråk är skolans sämsta ämne
I nästan alla högstadieämnen är betygen från förra året identiska med betygen för tio år sedan. Men ett ämne sticker ut: svenska som andraspråk. För tio år sedan var det 71,7 procent av eleverna som fick godkänt betyg. Förra året var det 60,8 procent. Inget annat ämne är i närheten av att ha så låg andel godkända betyg. Närmast kommer matematik med 87 procent.
I en ny rapport från Skolinspektionen ges en nedslående bild av ämnets tillstånd. Andelen behöriga lärare är låg: under förra läsåret var bara drygt hälften av lärarna i svenska som andraspråk behöriga, att jämföra med över 80 procent av lärarna i svenska. Statusen är också låg, även bland föräldrar och elever. Rektorernas engagemang är ofta lågt. De dåliga resultaten ses som något naturligt och ofrånkomligt.
Och mest nedslående är att det knappast kunde vara på något annat sätt. ”Det finns några ämnen som sticker ut som extra svåra”, skrev en statlig utredning för ett par år sedan. ”Ett självklart ämne som få elever klarar är svenska som andraspråk eftersom eleverna inte kan svenska.”
Svenska som andraspråk får idag fylla en uppgift som ämnet aldrig var tänkt för. Kraven är i princip lika höga som i ämnet svenska. Svenska som andraspråk är ingen lättare svenska för nyanlända. Kursplanen är inte anpassad för nybörjare. När ämnet ändå används som ett slags nybörjarsvenska är det ofrånkomligt att betygen och ambitionerna blir låga. I Nybro blev 48,6 procent av eleverna godkända i svenska som andraspråk senaste läsåret, i Hultsfred 60,5 procent och i Oskarshamn 47,1 procent.
Även kraven sjunker: Skolinspektionen noterar en stor skillnad mellan provresultat och betyg.
Behovet av reform är uppenbart. Andelen elever som läser svenska som andraspråk har nästan fördubblats, samtidigt som resultaten har försämrats. Det har länge funnits en diskussion om huruvida ämnet alls borde finnas. Idag är den diskussionen mer aktuell än någonsin.
Men i riksdagens utbildningsutskott förs den inte. Trots att skolans utmaningar är stora, och sjunkande resultat tycks ofrånkomliga, händer mycket lite i det ansvariga utskottet. Möten ställs regelmässigt in i brist på ärenden att behandla.
På listan över regeringsförslag som ska läggas fram under året är det också ganska tomt. Det mest substantiella som kommer att hända är förslaget om betyg i årskurs fyra.
Och detta är ett av de stora problemen med det svenska regeringsupplägget. Politiken utformas inte som svar på utmaningar man har kunnat identifiera, utan genom att man prickar av en lista på de osorterade reformer som de fyra januaripartierna har kunnat komma överens om.
Det enda förslag som tangerar problemen inom svenska som andraspråk är idén att nyanlända elever ska ha förlängd skolplikt och kortare sommarlov, två åtgärder som ökar kvantiteten undervisning men inte kvaliteten i den. Elever som riskerar att inte bli behöriga till gymnasieskolan har dessutom redan idag rätt att få skolundervisning på sommarlovet. Tar elever och vårdnadshavare inte denna generösa möjlighet, lär de knappast bli mer motiverade om sommarskolan görs obligatorisk.
I förra veckans partiledardebatt talade M-ledaren Ulf Kristersson om paralyseringen av svensk politik. Det är en träffande bild av januaripartiernas samarbete. Efter det att ”avtalet” slöts för ett år sedan är det stopp för nytänkande och handling, oavsett hur uppenbara somliga problem är.
Priset betalas i fallet svenska som andraspråk av elever som får en undervisning de inte kan ta till sig, av lärare som tvingas underkänna två av fem elever, av rektorer som får ägna sig åt rekrytering utan chans att lyckas och av medborgare som får betala för en skola som inte lär ut vad den borde.
