Två svaga blir inte en stark
Det mest intressanta med den stora kommunutredningen, som redovisades under onsdagen, är vad den inte föreslår. Den förordar inte att kommuner ska slås samman i hopp om att bärkraftiga enheter ska uppstå. ”Forskningen ger”, skriver man, ”enbart delvis stöd för antagandet att större kommuner, och därmed större produktionsvolymer, innebär att samma välfärdsservice kan produceras till lägre kostnader.”
Utredningen sträcker sig därför inte längre än att kommunerna kanske kan lockas att ändå slå ihop sig, om de får ekonomiska incitament att göra det.
Men här inträffar det märkliga att utredningen, trots att det saknas argument för att sammanslagningar gör kommuner starkare, föreslår ett synnerligen kraftfullt incitament för att kommunerna likafullt ska slås ihop. Staten ska ta över skulderna i de kommuner som väljer att gå samman. För Ölandskommunerna skulle det innebära att över en miljard kronor i skulder försvann. Varför staten på detta sätt ska främja en så oklar nytt som kommunsammanslagning är något av en gåta.
Om det inte är större enheter som ska göra kommunerna bärkraftiga, vad är det då? Dessvärre ger utredningen inget svar. Betänkandet omfattar över 700 sidor men innehåller få konkreta reformförslag. De som finns, exempelvis att studielån för personer som bosätter sig på utflyttningsorter ska skrivas av, är inte heller nya.
Och mer radikala förslag, som att små kommuner ska kunna slippa uppgifter de idag är ålagda att utföra, diskuteras för att sedan avfärdas. Så kallad asymmetrisk ansvarsfördelning, där man frångår principen att alla kommuner ska ha identiska uppgifter, skulle enligt utredningen medföra stora utmaningar. Det skulle också riskera att skapa ett A- och ett B-lag bland kommunerna.
Samtidigt är det just åt detta håll som utvecklingen är på väg. Större kommuner har tagit på sig större uppgifter, exempelvis när det gäller trygghetsskapande, som mindre kommuner inte har kapacitet för. Utbudet av utbildning och kvaliteten i den utbildning som erbjuds är högst skiftande. Trots ett omfattande utjämningssystem är det svårt att hävda att människor i alla Sveriges kommuner lever under likvärdiga förhållanden. Och när det gäller skattesatser finns ett tydligt A- och B-lag, där B-laget betalar väsentligt högre skatt. En negativ asymmetri håller på att utvecklas.
Skulle man vilja göra något positivt av olikheterna, skulle man det inte saknas förebilder. Det är inte så länge sedan Sverige styrdes på ett utpräglat asymmetriskt sätt, där olika kommuner hade olika uppgifter. Detta var ordningen från 1862 fram till 1974.
Kommunutredningen däremot ger intryck av att vara fast i dagens mönster. Man kan beskriva ganska utförligt hur svårigheterna tornar upp sig, men inte tänka så fritt som situationen kräver. Även av denna anledning kan förkärleken för att utse aktiva riksdagsledamöter till utredare ifrågasättas.
