När statsminister Stefan Löfven på söndagskvällen talade i Sveriges Television nämndes ingen bortre parentes för krisen. Tonläget var ödesmättat när Löfven talade om den kris som samhället möter.

Sverige har hittills mött krisen på ett svenskt sätt. De självständiga myndigheternas inflytande framstår klart. Den ömsesidiga tilltron mellan myndigheter och medborgare ligger också till grund för frivilliga åtgärder, med stängningen av gymnasieskolorna som ett mindre lyckat undantag.

Till detta kommer att socialdemokratin i krisen tycks distansera sig från identitetspolitik och istället understryker gemensamma symboler och institutioner. ”Vårt land” var ordet i talet som ryms i en tydlig tematik där flaggan och monarkin använts för att betona betydelsen av ett enat vi emot smittan.

Även ordet ”uppoffring” var ovanligt i en svensk debatt. Men ansvar och frihet hänger samman, liksom rättigheter och skyldigheter. Det kollektiva ansvaret att bekämpa en yttre fiende har en parallell när det gäller att bemöta och bekämpa ett anfallande virus.

Samtidigt varslade Löfven tydligt om att mer ingripande åtgärder är på gång. After ski-törstiga Årebesökare har visat att samhällssolidariteten sviktar i grupper som bor i den mest smittdrabbade regionen, Stockholm.

Den tillit som präglar medborgarnas relation med myndigheterna är en svensk styrka i sammanhanget. Den som litar på staten litar på sin arbetskamrat. Den som har förtroende för staten följer rekommendationer.

Även i en kris är en öppen debatt, ja kanske just då, och kritisk granskning av myndigheter av omistlig betydelse. Folkhälsomyndigheten får inte vara immun mot ifrågasättanden.

Det hat som visats mot myndigheten oroar dock. Det handlar om något annat. Om hur ett postmodernt kunskapsbegrepp urholkat förtroende för experter. Det handlar också om hur en institutionskritik från radikala populister undergräver också smittskyddsmyndigheterna.

Förr var det vänstern som angrep ”etablissemanget”. Nu är det populisternas tankemodell där folket står emot eliten som urholkar tilliten för maktorganen. Avsaknaden av begrepp som samhällsgemenskap under år i svensk offentlighet får nu ett högt pris.

De traditionella svenska bärande institutionerna visar emellertid styrka. Försvaret träder in med imponerade kraft och sätter upp fältsjukhus. Wallenbergstiftelserna meddelade på söndagen hur extra anslag betalas ut till anticorona-forskning.

Statsministern tycks dock i allvarets stund missat hoppets dimension. Den kan vara svår att finna, när dödstalens ökning bara överträffas av varslens.

Efter flodvågskatastrofen 2004 fick Svenska kyrkan en central roll i krishanteringen. En genomtänkt krisberedskap rymmer inte bara sjukhussängar och mediciner utan också en dimension av hopp och förtröstan. Symptomatiskt nog har Svenska kyrkan självt missat detta, på nationell nivå. De gudstjänster som sändes i radio och tv på Maria bebådelsedag berörde inte krisen och i varje fall tv-gudstjänsten var inspelat i förväg.

Just på söndagens förmiddag kändes det inte som att landets största samfund eller public service-institutionerna hade hörsammat statsministerns budskap om enighet och kamp mot smittan.