Utan Kristersson försvagas kampen mot anitisemitismen
När M-ledaren Ulf Kristersson av respekt för Bindefeldstiftelsen väljer att hoppa av uppdraget som utdelare av pris till minne av Förintelsen försvagas kampen mot antisemitismen i Sverige.
Det går att förstå M-ledarens beslut. Bakgrunden är den diskussion som uppstått efter Kristerssons möte med SD-ledaren Jimmie Åkesson. Kristerssons tidigare löfte till Förintelseöverlevaren Hédi Fried om att aldrig samarbeta med SD har uppmärksammats.
I Dagens Nyheter riktades hård kritik mot Kristersson från chefredaktören Peter Wolodarski. Antirasistiska Expos Daniel Poohl är en annan tung opinionsbildare som gick till angrepp mot Kristersson efter samtalet.
Wolodarski och Poohl är i sammanhanget inte bara publicister och ansvariga utgivare utan också ledamöter i Bindefeldstiftelsens styrelse. De har således dubbla roller i denna händelse, de både fattar beslut beskriver sedan skeendet. Inte minst eftersom de rimligen var medvetna om Kristerssons beslutade medverkan. Den hårda kritiken mot M-ledaren riskerade således också att göra stiftelsen till en konflikthärd.
Kristersson hoppar av för att skydda stiftelsens ändamål. I själva verket försvagas dock kampen mot antisemitism om tunga moderata företrädare diskvalificeras från manifestationer mot judehat och rasism.
Ja, det var mindre begåvat att komma med löften om parlamentariska strategier till en överlevare av Förintelsen. Men det kan inte leda till att Kristerssons personliga engagemang mot antisemitismen döms ut. SD är heller inte ett nazistiskt parti. 1930-talet är inte här. Isoleringsstrategin har däremot pressat upp SD och försvagat det bärande liberalkonservativa partiet och hindrat kristdemokraterna från att växa. Det senare partiet brukar för övrigt kritiseras för dess Israelvänlighet och det har en politisk bas som hyser starka känslor för det judiska folket.
Moderaterna har för övrigt heller inte de problem som skakat svensk socialdemokrati med såväl antisemitism i egna led (SSU Skåne) som en historia av förnekelse av importerad antisemitism i en stad som Malmö. Det hindrade med rätta inte statsminister Stefan Löfven från att delta vid förra årets prisutdelning från Bindefeldstiftelsen. Och självklart partipolitiserade inte Löfven tillställningen med sitt deltagande.
Moderaterna har ett viktigt arv när det gäller antinazism och kamp mot extremism att värna. Högerns tidiga brytning med det tyskvänliga ungdomsförbundet och starka försvar av demokratin hindrade nationalsocialismen från att bli en svensk etablerad kraft. Som statsvetarprofessorn Leif Lewin skriver handlade det om ett starkt patos från högerledaren Arvid Lindmans sida. Han, amiralen, uppmärksammades via sitt stormästaruppdrag i frimurarorden av tyska bröder som berättade om judeförföljelserna i Tyskland och tog starka intryck av det. (I Tyskland finns frimurarloger som arbetar enligt det kristna svenska systemet). Högern höll, som Lewin, skriver rent hus. Det är värt att notera när dagspolitiken också blir en kamp om historieskrivningen.
Nu får Kristersson istället kritik av typen ”damned if you do, damned if you don't". I en tid då engagemang mot antisemitism efterlyses negligeras han som legitim opinionsbildare. Hade han framträtt hade debatten handlat om SD, inte om Förintelses offer.
Tystnar han kommer Moderaterna få kritik för att ignorera det växande hotet mot Sveriges judar; från islamistmiljöer i förorter, från vit-makt-rörelsen och från autonoma grupper.
Partipolitiseras kampen mot antisemitismen urholkas den. Den som fular ut oppositionsledaren har onekligen ett ansvar för den utvecklingen.
