Välvilja betalar inga löner
Parallellen mellan covid-19-krisen och flyktingkrisen 2015. En vilja att hugga in, kavla upp ärmarna och göra en insats breder ut sig. Då handlade det om hjälpa de asylsökande, nu om att stötta de företag som har drabbats av efterfrågekollapsen.
Men lärdomen 2015 var att engagemang är svårt att hålla vid liv. Extraordinära insatser från vanliga medborgare håller inte för att bygga politik eller ekonomi på.
Samma gäller engagemanget för företagare i detta läge. Företagens överlevnad kan inte vara avhängig att människor köper produkter eller tjänster av medlidande. Ingen orkar eller har råd att stödkonsumera i de månader som undantagsläget verkar avsett att råda. Företag kan inte dimensionera sin verksamhet efter hur många människor som för dagen vill visa sitt stöd.
Därför måste ekonomin snarast styras tillbaka mot normalitet. Det går inte att separera smittskyddsåtgärder från ekonomisk politik. ”Det går inte att lösa det läge vi nu befinner oss i med finanspolitik eller penningpolitik. Man löser det med att gå över från panik till sans och balans”, som förra vice riksbankschefen Kerstin Hessius skriver.
Ett steg åt det hållet skulle vara att återinföra likhetsprincipen för krishanteringen. Om en störning inte är absolut motiverad av det lokala läget, ska den undvikas. Drastiska åtgärder är inget självändamål, tvärtom ska så små delar av samhället som möjligt påverkas.
Därefter måste det tas fram hälsoekonomiska analyser. Föreslagna åtgärders medicinska effekt måste ställas mot deras samhällsekonomiska konsekvenser. Folkhälsomyndigheten har ingen sådan kapacitet. Regeringen som eventuellt har den har hittills inte använt den utan snarare anpassat sig till en högröstad opinion som vill stänga ner Sverige.
Det som pågår nu är inte kreativ förstörelse utan en utslagning av fullt fungerande företag, till följd av åtgärder som helt bortsåg från ekonomiska realiteter. Åtgärder som går för långt är en form av ekonomisk vandalism.
