Annons

Villan stärker samhället

Med ägandet av den egna bostaden följer medborgaranda och större engagemang i samhället. Den politiska inriktningen på hyresrätter försvagar därför värden som är centrala för samhället.
Ledare • Publicerad 19 juni 2020
Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.
Bostadsägande stärker lokalsamhället.
Bostadsägande stärker lokalsamhället.Foto: Tomas Oneborg / SvD / TT

Regeringens egen bostadsutredare, tidigare statsrådet Karolina Skog (MP), varnade nyligen för en förskjutning från den ”hyrda bostaden till den ägda.”

Hon fick motfrågan i intervjun om inte det egna ägandet varit mer ekonomiskt fördelaktigt. Det är ett viktigt perspektiv. Hyresrätten kan vara ekonomiskt konkurrenskraftig. Professionella värdar kan bättre än den enskilde upphandla renoveringar av kök och badrum. Stordriftsfördelar ger lägre priser. Den som äger sitt boende själv kan med eget arbete svara för underhåll och vårda sitt boende. Ingen annan får någon avkastning.

Annons

Men det finns andra värden med självägande av bostaden än det rent ekonomiska. Docenten i nationalekonomi och tidigare redaktören för tidskriften Ekonomisk debatt,. höglandsbördige Niclas Berggren hänvisar till ny forskning som understryker starkt positiva konsekvenser av enskilt bostadsägande.

En omdiskuterad tes är att villaägare blir låsta vid sitt boende vilket försvårar rörligheten på arbetsmarknaden. Men etablerad forskning som nu bekräftas av ekonomerna Peter Huber och Josef Montag understryker samtidigt att den som äger sin bostad framför allt är mer aktiva i lokalsamhället.

För den som är långsiktigt bunden till platsen genom bostadsägande är det viktigare att rösta i val. I Västeuropa finns det också ett tydligt samband mellan egnahemsägande och engagemang i frivilligorganisationer. I postkommunistiska stater i Europa är den sociala tilliten, alltså förtroende för andra människor, starkare bland dem som äger sin bostad än dem som hyr. Och i både väst och öst är interaktionen med den egna familjen starkare bland dem som äger sin bostad.

I Sverige har de sociala och medborgerliga aspekterna av bostadsägande tonats ned när villan och bostadsrätten betraktats som en placering och när bostadskarriären för ekonomin blivit viktigare än yrkeskarriären är emellertid ett problem.

Därmed har de starka argumenten för enskilt ägande inte lyfts fram när det gäller att utveckla utanförskapsområden där hyresrätten vanligen är normen. Bostadsägande blir tyvärr sällan ett argument i debatten om skolresultat eller ensamhet, trots att forskning talar för att det finns tydliga samband mellan ägande och barns utveckling eller mellan ägande och gemenskap.

Mitt hem är min borg, heter det. De starka gemensamma vinsterna med enskilt ägande togs i Sverige upp under 1950-talet under högerledaren Jarl Hjalmarson. I hans ägardemokrati skulle bostadsägande leda till familjelivets renässans och till ökat samhällsengagemang.

Förskjutningen från ”det hyrda till det ägda” går således inte emot forskningen utan i själva verket följer den rönen från vetenskapssamhället. Den som är intresserad av ökat såväl valfrihet i boendet samt ökat medborgarengagemang och social tillit bör med oro notera bostadspolitikens allt mer ensidiga fokus.

Martin TunströmSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons