Mellan raderna på samhällskontraktet
Samhällskontraktet måste ”återupprättas” eller det måste ”omförhandlas”. Ja, från både vänster och svensk höger har ordet samhällskontrakt blivit allt populärare. Statsminister Stefan Löfven har i en regeringsförklaring beskrivit den svenska modellen som ett ”samhällskontrakt”. Vänsterpartister, liberaler och till och med Sverigedemokrater använder ordet. Även denna ledarsida har nyttjat tankefiguren.
Kontraktet brukar som i Philip Lerulfs nya intressanta bok Marionetterna (Timbro) beskrivas som att svensken accepterar ett relativt omfattande skatteuttag men i gengäld får ekonomisk trygghet av staten. Borgerliga debattörer brukar understryka liknelsen när det framför allt gäller rättsfrågor. ”Utan fler poliser urholkas samhällskontraktet”.
Det anknyter till samhällskontraktets idéhistoriska ursprung på 1600-talet. Filosofen Thomas Hobbes beskrev ett naturtillstånd där människan levde i en statslös anarki. För att undvika ett ”allas krig mot alla” blev ett kontrakt mellan människorna om att avstå en del av sin makt till en envåldshärskare nödvändigt. Denna suverän liknade Hobbes vid den i konsten ofta krokodilliknande varelsen Leviatan som nämns bland annat i Bibelns Jobs bok. Kontraktsteorin fick en mer positiv version av John Locke som poängterade möjligheten att utkräva ansvar och avsätta statens styresmän.
Kontraktsidén har fått modernare kläder, men kritiken mot den är i dag ungefär densamma som igår. Argument som åberopar kontraktsteorier har ofta betraktas som svaga eftersom något kontrakt i formell mening naturligtvis aldrig skrivits under, varken medborgare emellan eller mellan medborgare och stat. Det ”implicita kontraktet” är en teoretisk konstruktion, för att komma fram till en modell av jämlikhet.
Sådana teorier står dock i strid med tanken på samhällsutvecklingen som en lång process där den nu levande generationen är en del i ett sammanhang med såväl tidigare som framtida generationer. Samhällskontraktet är individualistiskt. Det erkänner inte att människan är en social varelse som också ingår i familjer eller andra gemenskaper.
Därför är det kanske ingen tillfällighet att kontraktsliknelsen används något oreflekterat i ett Sverige där den individualistiska världsbilden är stark. Socialdemokrater använder den för att värna den offentligfinansierade välfärdsstaten. Liberaler och borgerliga för att betona en personlig koppling mellan skatteinbetalningar och statlig leverans. ”Vad fan får jag för pengarna”, som direktören Leif Östling sa.
Nog ligger det en poäng i att framhålla att välfärdsstaten bygger på ömsesidighet och inte solidaritet. Vi ställer upp för andra om de också ställer upp för oss, som det har formulerats. Där någonstans skymtar ett välfärdskontrakt. Modellen upphör att fungera om inte alla som kan bidra, bidrar.
Men kontraktsteorin går också stick i stäv med en bärande naturrättsliga tradition. Rättigheter ses här inte som något framförhandlat eller något delegerat från överheten utan som något som är givet till människan, ”av naturen”.
Den katolska kyrkans största medeltida tänkare Thomas av Aquino förde in arvet från antikens Aristoteles in i den kristna traditionen och hävdade att de naturliga rättigheterna kunde förstås av det mänskliga förnuftet.
Det finns också rättigheter som inte baseras på vad man presterar eller om och hur mycket man betalar in i skatt.
Se där, några reflektioner att göra nästa gång ”samhällskontraktets” styrka torgförs.
