Rikare liv med föreningen
Ibland tas gemenskaper som föreningen, folkrörelsen och församlingen närmast för givna utan att deras styrka förklaras. Stundtals avvisas de helt som exkluderande enheter som är alldeles för trånga för individen. Den retoriken har varit vanlig i Sverige.
Så givande därför att läsa en grupp forskare som på DN-debatt visar att barn och ungdomar som deltar i ”strukturerade aktiviteter” på fritiden har bättre hälsa och får högre utbildningsambitioner och bättre betyg än andra. Det gäller idrottsaktiviteter, kulturella aktiviteter som att sjunga i en kör eller religiösa, som att vara aktiv i en församling. Och resultaten står sig även om man rensar bort faktorer som social bakgrund och etnicitet.
Det är inga revolutionerande fakta. Men här finns också ett varförperspektiv. Som att deltagandet i aktiviteter ger ”soft skills”; man lär sig att samarbeta bättre, att ta ansvar och att lösa konflikter.
Den amerikanske statsvetaren Robert Putnam, världsberömd för sin forskning om socialt kapital och demokrati, konstaterade 1995 att amerikanen inte längre bowlade i föreningar utan i ensamhet. Närmast profetiskt såg han det sociala kapitalet och medborgarandan eroderas.
Just nu känns hans forskning kusligt aktuell med anledning av den djupa kris USA befinner sig i. Att ett vitalt civilsamhälle fungerar som en sammanhållande fogmassa hör också till gemenskapernas fördelar.
