Annons

Starkare tjänstemän med straffansvar

Blir den offentliga sektorn bättre av att dess anställda i högre utsträckning kan ställas till svars i domstol? Svaret är ett ja.
Publicerad 19 april 2018
Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.
Med återinfört tjänstemannaansvar markeras att förvaltningen är lagstyrd.
Med återinfört tjänstemannaansvar markeras att förvaltningen är lagstyrd.Foto: Henrik Montgomery/TT

En enig riksdag fattade i går beslutet om att uppmana regeringen att återinföra det så kallade tjänsteansvaret. Oavsett vilken regering som styr Sverige efter höstens val kommer med all sannolikhet offentliga tjänstemän i högre utsträckning kunna åtalas för brott, Det var för 40 år sedan som tjänstemannaansvaret togs bort. Arbetsrätten för offentliganställda skulle i allt väsentligt likna de privatanställdas. Men det fanns också en politisk dimension. Då under 1970-talets fanns föreställningen om statsmaktens ofelbarhet. Allvarliga fel var mycket ovanliga, hette det. Mot den bakgrunden ersattes straff med disciplinansvar. Domstolar med personalansvarsnämnd. Det öppna förfarande blev slutet. I dag är som justitierådet Thomas Bull konstaterat brottet tjänstefel närmast straffritt i Sverige. Uppklarningsfrekvensen jämförs med cykelstölder. Ett ringa tjänstefel är också straffritt.

Till bilden hör att få i dag skulle påstå den offentliga förvaltningen nått ett paradisiskt slutmål. Korruptionshärvor, mutor och skandaler vittnar om problem. Återkommande hänvisningar till kultur som bortförklarar eller på att ingen skadats visar på att ansvarsfrågan måste ses över. Omfattande slöseri med skattemedel kan exempelvis inte leda till några repressiva åtgärder och en tjänsteman kan exempelvis inte fällas enligt tjänstefel för beslut inom offentlig upphandling.

Annons

Hur kommer offentliga tjänstemän uppfatta att riskerna kommer att ställas till svars inför tingsrätt kommer att öka – även om det inte blir som före 1976 då mindre förseelser kunde leda till åtal? Ja, det borde inte vara svårt att se att avskaffandet av ansvaret varit en del av en försvagning av ämbetsmannakåren. När ”tjänare i allmänhetens tjänst” fick en yrkesroll som allt mer liknade de privatanställdas försvann status och löner. Straffansvaret markerade också förvaltningens betydelse, att den vilar på värden som rättssäkerhet och objekt.

Ansvaret sände också ut tydliga signaler till medborgaren. Ämbetsmannens tal om att han lyder under straff och disciplinansvar stärker också hans eller hennes auktoritet inför medborgarna. Det är någon som hänger samman med ämbetsmannens oväld. Alltid folkets tjänare, aldrig maktens dräng. Därför ligger ett återinfört ansvar både i tjänstemännens och i medborgarnas intresse.

Det är moderata riksdagsledamöter framför allt som drivit frågan om ett nyinfört ansvar. Några som Ida Drougge föreslår också att till exempel omfattande slöseri med skattemedel ska kunna omfattas av brottet tjänstefel.

Och uppenbarligen har också socialdemokraterna tänkt om. Det var Socialdemokratin som länge kände sig främmande för den starka svenska ämbetsmannakåren. Genom ”reformen” på 1970-talet skulle dess särställning försvagas. Ämbetsmän skulle bli mer som andra.

Men om ämbetsmannaidealen inte längre kan tas för givna beror det också på borgerliga marknadslösningar som införts i offentlig förvaltning. När socialdemokratin ville omvandla tjänstemännen till ombudsmän skulle affärsmännens ideal genomsyra den moderna förvaltningen, med inriktning på kundbegrepp och bolagiseringar. Här fanns en negativ syn på ”byråkraten”, som en maktmaximerande person som inte präglas av några höga ideal och som måste utvärderas, mätas och kontrolleras.

Tjänsteansvaret bygger på något annat. På att ideal ska värnas och på att lagar ska följas. På att ämbetsmännen har ett särskilt uppdrag. Efter drygt 40 år närmar sig både Socialdemokratin och borgerligheten åter den klassiska linjen.

Martin TunströmSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons