Utrikespolitik har blivit inrikespolitik
Det var med stora ord om den hotade demokratin, både i Europa och i övriga världen, som utrikesminister Margot Wallström (S) presenterade regeringens utrikesdeklaration på onsdagen. Nationalister och extremister utmanar politiska system över hela världen, sa Wallström.
Liknande ord sades av statsminister Stefan Löfven (S) för tre veckor sedan när han läste upp regeringsförklaringen. Temat lär upprepas fler gånger under mandatperioden, inte minst i samband med Socialdemokraternas valrörelse till Europaparlamentet.
Det passar väl med regeringens berättelse, att endast den kan stänga ute extrema krafter från svensk politik. Det är inte konstigt att det upprepas i tid och otid. Det är också dess enda existensberättigande.
Annars erbjöds få överraskningar i utrikesdeklarationen. Den är en tydlig fortsättning på Löfven I. Den omstridda kärnvapenkonventionen, som nyligen sågades av regeringens särskilde utredare, nämndes enbart en passant. Den ska ut på remiss, konstaterade Wallström.
Fokus låg framför allt på demokratifrågor. Wallström meddelade att regeringen vill göra en ”demokratioffensiv” tillsammans med riksdagen. Demokratibiståndet ska utökas, vilket också är en av punkterna i Januariöverenskommelsen som togs fram mellan S, MP, C och L. Annars är utrikespolitiken en av de frågor som inte berörs i den så kallade Jöken.
Jökens ande svävade (eller flög) ändå över den utrikespolitiska debatten i riksdagen. Redan innan regeringen ens hade hunnit lägga ut deklarationen på hemsidan hade Liberalerna gjort ett utspel om att Sverige bör flytta sin ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. Det drog till sig stor medial uppmärksamhet.
Sverige har redan diplomatisk närvaro i Jerusalem. Utspelets betydelse var inrikespolitisk, inte utrikespolitisk. Det var till för att visa att L, trots att partiet utgör ett stödparti till regeringen, inte går i regeringen Löfvens ledband.
Svensk utrikespolitik har länge haft en stark inrikespolitisk dimension. Den har tilltagit i betydelse, inte minst med tanke på den ökade invandringen. Partier såväl till höger som vänster använder i allt större utsträckning internationella frågor, exempelvis Israel/Palestina-konflikten eller situationen för kristna i Mellanöstern, för att locka till sig väljare tillhörande olika etniska eller religiösa minoritetsgrupper.
I ett partilandskap med rekordmånga partier kan den också bidra till att skapa konfliktytor mellan politiska alternativ som för väljarna kan te sig förvillande lika. Den kan skapa någon form av skillnad mellan partierna. Det är också ur det perspektivet som Liberalernas tal om en ambassadflytt bör betraktas. Svensk utrikespolitik har blivit ännu en arena för inrikespolitisk positionering.