”Balans i psykvården”

Tvångsvård (LPT) är en vårdform som tillämpas när en patient är i en djup depression, psykotisk, begått allvarliga självmordsförsök eller självskadebeteende. Syftet är att skydda patienten, ge vård och behandling som i bästa fall leder till ett tillfrisknande. Beslut om tvångsvård fattas av läkare initialt. Därefter sker rättslig prövning (förhandling), där har patienten möjlighet att bestrida tvångsvården (har ett ombud till sin hjälp). Förvaltningsrätten fattar sedan ett beslut, i de flesta fall bifalls sjukvårdens begäran om tvångsvård (LPT). Annan vård inom psykiatrin sker inom hälso och sjukvårdslagen (HSL) som är frivillig.

Inom psykiatrivården finns ett antal behandlingsmetoder där ECT, injektioner och medicinering är några. ECT är en metod där patienten sövs, sedan stimuleras hjärnan genom flera korta strömimpulser. Där framtvingar man ett lättare epileptiskt anfall eller om man så vill ett krampanfall, detta gör att man hjälper kroppen att bland annat utsöndra dopaminer och serotonin, två ämnen som påverkar sinnesstämningen. Patienten är nedsövd som mest en minut, ungefär fyra tusen patienter får årligen denna behandling.

En liten del drabbas av biverkningar, där minnesförlust är vanligast. I debatten framhävs ofta att man får en sämre minnesfunktion, en del hävdar att man helt tappar minnet. Det är sant att minnesförlust är en biverkning. Detta ska ställas mot att vara i en djup depression och knappast kunna vara funktionell, antingen är man speedad, hyperaktiv eller passiviserad, orkar vare sig äta, sköta sin hygien, ligger mest i sängen. Många patienter blir positivt överraskade över vilken effekt behandlingen kan ha, men visst det hjälper inte alla.

En del patienter ställer sig tveksamma till behandlingen, vilket man måste ha respekt för, då är det av största vikt att patienten får en tydlig och adekvat information kring behandlingen. I möjligaste mån ska behandlingen vara frivillig, men som namnet anger, tvångsvård kan bli just tvång, även om det inte är önskvärt. Annan kritik mot behandlingen är att man efter ett tag går tillbaka till sitt dåliga mående, detta är också sant. Möjlighet finns då att få underhållsbehandling med ECT. Även om man inte når till ett fullständigt tillfrisknande, kanske man ändå kan nå en bra bit på vägen till ett bättre mående, där medicinering och samtalskontakt kan vara ett komplement.

Just medicinering får också kritik, som utgår från att patienterna proppas fulla av olika preparat och går omkring mer eller mindre drogade. I extremfall måste vissa starka mediciner sättas in, dock under begränsad tid. Generellt hjälps man av psykofarmaka. Medicineringen syftar till att dämpa symptomen till en nivå som är hanterbar. Men att slentrianmässigt förskriva mediciner bör givetvis undvikas och här kanske man till viss del bör idka lite självrannsakan. Vissa sjukdomstillstånd är kroniska, personlighetsstörning, bipolaritet och schizofreni är exempel. Medicinering är en del i behandlingen. Andra faktorer som påverkar är socialt nätverk, meningsfull sysselsättning, öppenvårdskontakt, vänner och anhörigas omtanke och förståelse

Som inom all sjukvård når man inte ända fram. Att bota psykisk ohälsa är komplext, hjärnan är inte alldeles lätt att förstå sig på. Men som sagt gärna lite balans i verklighetsbeskrivningen.

Bo Samuelsson, beteendevetare och timvikarie inom psykiatrisk slutenvård