”En kunskapspolitik för en hoppfull framtid”

Linnéuniversitetet har under sina 10 första år 2010–2019 kompetensutvecklat för 172 795 studenter. Bland dem finner vi 4 790 lärare, 3 343 sjuksköterskor, 1 104 ingenjörer, 861 civilekonomer. 50 procent fler läser idag på avancerad nivå.

Kompetenshöjningen i regionen tillhör de starkaste i landet. Antalet betalstudenter har ökat från 30 till 800. Forskningen går ännu starkare framåt – med samma antal anställda: 137 procent fler vetenskapliga publikationer och 79 procent större andel externfinansierad forskning. Vi samverkar med stor kraft medför att föra ut kunskap i handling. Vi samlar vårt arbete i starka kunskapsmiljöer kring skog och vatten, demokrati och utbildning, nya material och digitala transformationer, hälsa och ledarskap.

Är då inte allt gott och väl?

Vi är tvärtom djupt oroade över att landet inte får de högskolereformer som är nödvändiga för att fortsätta denna framgångshistoria, i. Vi saknar en diskussion om hur högskolesystemet ska fortsätta generera välstånd i hela landet. Sverige kan från ett mycket gott utgångsläge fortsätta att glida bakåt in i framtiden om inte höstens budgetproposition tar krafttag i frågan och regionerna utanför storstäderna kommer att vara de största förlorarna.

Ett samlat grepp på den högre kunskapsbildningen betyder att utbildning, forskning och samverkan måste ges möjligheter att berika varandra – i hela landet. För det behövs i nämnd prioriteringsordning:

1. En kraftfull satsning på utbildning med restaurerade anslag. För teknik och naturvetenskap har de devalverats med 50 procent sedan 90-talet, främst genom årliga avdrag (kallade produktivitetsavdrag). Vi kan rationalisera i förvaltningen, men utbildning för breddade grupper, livslångt lärande, forskningsanknytning kräver tvärtom årligen ökande resurser. Sluta stimulera fram allt större undervisningsgrupper på grundläggande nivå genom att ge halva ersättningen efter genomströmning.

2. Forskning som bedrivs vid nya högskolor och universitet håller en hög och likvärdig nivå med den på de äldre. Basanslagen är emellertid av rent historiska skäl en bråkdel av de äldres ställd i relation till det utbildningsuppdrag och den samverkan som de nya ska matcha. En trovärdig, rationell och verksam politik måste substantiellt öka basfinansieringen för forskning vid de nya universiteten. Det är nödvändigt för att landets studenter, näringsliv och välfärdssektor ska fortsätta utvecklas.

Vi som ett nytt lärosäte har inget myndighetskapital som ligger oanvänt, men däremot skickliga forskare som inte kan utveckla sin kraft fullt ut till fromma för hela landets kunskapsförsörjning. De nya universiteten är mycket framgångsrika med och viktiga för att knyta samman forskning och utbildning i samverkan med näringslivets och välfärdssektorns utveckling, men hämmas i sin viktiga uppgift av för lågt basanslag.

3. Ett nationellt ansvarstagande för infrastruktursatsningar och förutsättningar för öppen vetenskap behövs. Alltför stor osäkerhet råder i den förändring som pågår där infrastruktur, både i form av stora laboratoriesatsningar behöver göras optimalt tillgängliga för hela högskolesystemet och en anpassning för fri tillgång till data och publiceringar för en kreativ användning för ett hållbart samhällsbygge.

4. Ett samlat anslag. Kunskapsbildningen sker hos oss i samverkan med andra lärosäten, nationellt och internationellt, med företag och välfärdssektor, över ämnesgränser, genom att koppla idéer från samverkan till forskning och utbildning. Hela denna kunskapsbildning kräver att anslaget kan användas på bästa sätt och det bör lärosätena få större rådighet att göra innovativt. Utvärdera sedan gärna resultatet för studenternas bildningsresa och bidragen till en hållbar samhällsutveckling.

Med dessa reformer och investeringar är Sverige och Småland riggat för en hoppfull och framgångsrik framtid. Det finns ingen tid att förlora.

Peter Aronsson, rektor vid Linnéuniversitetet

Dan Brändström, universitetsstyrelsens ordförande vid Linnéuniversitetet