”Vad får Sverige ut av EU idag – hur mycket får det kosta”

Samtidigt pågår nu intensiva förhandlingar om hur EU-ländernas gemensamma arbete ska finansieras under de kommande sju åren. Budgeten ska börja gälla redan nästa år och därför är tiden knapp. Ett extra EU-toppmöte hålls på torsdag denna vecka för att försöka nå en uppgörelse.

Vad är då detta EU-samarbete värt? Och vad är ett rimligt svenskt bidrag till den gemensamma EU-budgeten, som inte skapats enbart för att tjäna svenska intressen, utan som är en kompromiss mellan 27 viljor? Några länder, däribland Sverige, tar framför allt avstamp i en siffra – EU-budgetens omfång ska ligga kvar på 1 procent av EU:s bruttonationalinkomst (BNI), istället för de 1,11 procent av BNI som EU-kommissionen föreslår. Detta trots att de gemensamma utmaningarna växer och att EU-budgeten både på 1990- och 2000-talet låg över 1%-nivån. Huvudskälet är kort och gott att Sverige inte vill att EU-bidraget ska öka jämfört med perioden 2014-2020.

Någon utvärdering av vad Sverige får för pengarna syns dock sällan i debatten. Det kan därför vara på sin plats att lyfta fram att Sverige, enligt samstämmiga studier, är ett av de länder som tjänar mest på EU:s inre marknad på grund av att vi är ett litet exportberoende land. Vinsten för den svenska ekonomin räknas till flera gånger så mycket som den svenska EU-avgiften.

Därutöver får Sverige tillgång till ovärderliga forskar- och innovationsnätverk och bidrag. Grafenprojektet, under ledning av Chalmers i Göteborg, är till exempel EU:s största forskningsprojekt någonsin. ESS och MAX IV i Lund är andra exempel på EU-finansierad forskning i världsklass. Northvolts forskningsanläggning i Västerås och batteritillverkning i Skellefteå, är en strategisk satsning för framtida europeisk biltillverkning, som tidigt fick stöd av EU:s investeringsplan och därmed kunde utveckla sin verksamhet.

Det finns många andra vinster av EU-medlemskapet – några av de viktigaste är svåra att mäta. Vad är värdet av till exempel 70 år av fred, ett politiskt stabilt grannskap eller bättre luftkvalitet i spåren av en utfasning av fossila bränslen i länderna omkring oss? Vad innebär detta i form av minskade försvars- och sjukvårdskostnader? Om allt detta prissattes – istället för bara de rena återflöden från EU-budgeten som nu utgör den svenska kalkylen – så är jag övertygad om att varje medlemsland skulle se sig självt som stora vinnare.

Ett försvårande faktum är förstås att Storbritannien har lämnat EU och därmed skapat ett hål i budgeten. Som kompensation för ett begränsat återflöde från bland annat jordbrukspolitiken hade Storbritannien dessutom en ”rabatt” på sitt bidrag, vilket därefter ledde till att andra EU-länder, däribland Sverige, också fick ”rabatter” på sina bidrag. När nu Storbritannien lämnar EU, och landets ”rabatt” försvinner, blir det logiskt att även övriga länders rabatter på den brittiska rabatten fasas ut. Det skulle leda till att medlemsländerna mer bidrar i förhållande till sin ekonomiska styrka. I dagsläget motsvarar exempelvis Sveriges bidrag, på grund av systemet med ”rabatter” 0,67 procent av landets BNI medan EU-genomsnittet är 0,82 procent av BNI. EU-kommissionen föreslår att alla medlemsländer ska bidra med 0,9 procent av BNI 2027. Det är helt klart ett mer rättvist system – även om det leder till ett högre svenskt bidrag.

När det nu hörs starka röster emot förslaget om en lite större EU-budget innebär det stora risker att de nya satsningarna - som EU:s yttre gräns, klimatåtgärder, forskning, ökat studentutbyte, försvar och säkerhet – får stryka på foten. Det skulle innebära att EU går miste om en framåtblickande, modern budget som skulle ännu bättre rusta EU att gemensamt möta morgondagens utmaningar - en angelägenhet för alla EU-medborgare. Det är därför viktigt att lyfta blicken och inte låta sig lockas av kortsiktiga ekonomiska kalkyler inför EU-toppmötet i Bryssel.

Katarina Areskoug Mascarenhas, chef för EU-kommissionen i Sverige.