Agera mot avgifterna, Hallengren

”Alla aktörer inom välfärden oavsett driftform ska ha samma villkor”, stadgas det i Januariöverenskommelsen.

Trots att snart ett år passerat revy sedan avtalet skrevs under har inget hänt med de avgifter som ideella och privata aktörer – men inte kommuner – måste betala till inspektionen för Vård och omsorg.

Villkoren är således olika. Om ett privat äldreboende byter verksamhetschef tar IVO ut en avgift på 21 000 kronor för tillståndsansökan. Samma avgift utgår om företaget byter lokal för verksamheten. Utökas antalet platser blir det 21 000 kronor till. Kostnaden är densamme om en ny styrelseledamot rekryteras. Söks ett helt nytt tillstånd kostar det 30 000 kronor,

Går en verksamhetschef som är ansvarig för flera exempelvis äldreboenden på föräldraledighet blir det dyrt. Då multipliceras 21 000 kronor med antalet enheter.

Det finns ingen anledning att avskaffa kontrollen. Och det ligger i sakens natur att den också finansieras via avgifter. Men eftersom pengarna inte går till myndigheten utan direkt in till statskassan är det mer fråga om en skatt på sektorn än en avgift.

Extra hårt slår avgifterna på den ideella sektorn. Den som så många talar om i vackra ordalag. Den sektor som under lång tid motarbetats i Sverige. Borgerliga partier har i hög grad prioriterat marknad och vinstdrivna företag medan socialdemokratins skepsis mot välfärdsföretagande drabbat också non-profitsektorn framvuxen ur civilsamhälle, kyrkor och föreningar.

Om avgifterna är hanterliga för de börsnoterade koncernerna slår de hårt mot det lilla familjeföretaget eller den icke-vinstdrivande stiftelsen som driver ett välfärdsföretag. Därmed urholkas förändringstrycket och därmed hindras mindre företag från att växa. Och på sikt lär de ideella krafterna tryckas ut från välfärden och med dem försvinner energi och dynamik.

Välfärdsföretagens egen branschorganisation, Vårdföretagarna, kräver inte bara lägre avgifter utan också att även kommunerna ska omfattas av samma kontroll. Historier vandrar också runt om olika bedömningar i landet och om personer som stoppats via ägarprövning i privata företag och som sedan gått över till den kommunala omsorgen.

Över kommunal verksamhet kan dock ett politiskt ansvar utkrävas av väljarna.

Är kommunmedlemmarna - ja det heter så - missnöjda med vården eller omsorgen finns möjlighet att i val byta ut det lokala ledarskapet. Det går heller inte att överföra prövningen av styrelseledamöter i privata välfärdsbolag med den kommunala styrelseformen. Nämndledamöter är utsedda av kommunfullmäktige och det skulle gå stick i stäv med hela idén om det kommunala självstyret om de skulle lämplighetsprövas av en statlig expertmyndighet.

Det är avgifterna som är problemet. Och det är tillämpningen som borde ses över om likabehandling ska ske av privata, kommunala och ideella vårdaktörer.

Och det kräver inget större arbete. Avgifterna fastställs av regeringen. Socialminister Lena Hallengren har all makt i världen att sänka dem till rimliga nivåer.