De som drog upp järnridån

Det var egentligen inte tänkt att förkunnas förrän på fredagen den 10 november. Men kombinationen av den uppgivna generalsekreteraren Egon Krenz, en bunt nonchalant överlämnande papper och Günther Schabowski, en jäktad talesperson för det östtyska kommunistpartiet gör att historien skrevs ett knappt dygn tidigare och betydligt mer dramatiskt än vad som var tänkt.

Schabowski fick drygt 50 minuter in i presskonferensen, efter att ha läst vad som stod på de papper han tagit emot av Krenz, frågan när de nya reglerna skulle träda i kraft. Eftersom ingen upplyst honom om den egentliga tidpunkten, blev hans svar “omedelbart”. Berlinmurens öppnande föregår bokstavligen sig själv. Det hela tycks som en nästan övertydlig metafor för vad som hade drivit fram murens fall och det kalla kriget avskaffande som följde snart efter; En massornas vilja som växt sig så stark att de hårdnackade kommunistregimerna inte längre förmådde stå mot.

Det sägs att Gorbatjov parafraserade Lenin när han fällde domen över den gamle Erich Honecker: “Tiden straffar den som kommer för sent.” Östtyskland hade inte varit i tid på decennier. Två år innan denna höst hade den amerikanska presidenten Ronald Reagan sagt i sitt berömda tal i Berlin den 12 juni 1987: “Partisekreterare Gorbachev, om ni verkligen söker fred och välstånd för Ryssland och Östeuropa, kom hit och öppna denna port. Gorbachev, riv denna mur!” Hans talskrivare Peter Robinson har senare skildrat hur Reagan i bilen på väg till talet konstaterade att “Killarna på utrikesdepartementet kommer döda mig, men det är den rätta saken att göra.” Kanske var det redan den junidagen som den första biten knackades ur muren. De kalla krig som en gång präglats av kapprustning och konkurrerande ideér och praktiker om hur ett samhälle bäst var beskaffat höll sakta på att falla på kommunismens orimlighet.

Redan i oktober 1989 varnade den östtyska säkerhetspolisen Stasi i en rapport för att DDR stod på randen till ett ekonomiskt sammanbrott. Medborgarnas levnadsstandard skulle behöva kapas med nästan en tredjedel för att rädda DDR-systemets statsfinanser. På ett av Östberlins storbagerier hade maskinerna stått stilla i månader, eftersom reservdelar saknades. DDR dumpade lastbilslaster med miljöfarligt avfall, och satte sedan upp skyltar med tillträdesförbud för att sopa igen spåren som redan satts i naturen. Hela var fjärde DDR-medborgare var på något sätt informatör till Stasi.

Östtyskland var korrumperat och deras dagar hade varit räknade månader innan den 9 november 1989. Kommunism är ingen bra idé. I Östtyskland precis som i andra kommunistdiktaturer urholkades friheten, integriteten och egenmakten. Det som i demokratier kan ses som kosmetiska värdeord, var bakom järnridån något som underminerats. Och avsaknaden av dessa fanns i materialiserade påminnelser varje dag: I brödköerna, i avstannade maskiner, i angiveristrukturerna, i vakttornen och de identiska bilmodellerna. I Berlinmuren, som delade Europa som ett blödande sår i grå betong. Men det skulle inte dröja länge från den 9 november 1989 tills det att den bara var ett ärr.

Den tyska hösten 1989 som kulminerar i karnevalstämning och murens fall den 9 november börjar tidigt. Efter sommarsemestern hade drygt 200 000 östtyskar inte återvänt. De hade blivit kvar i Ungern i hopp om att denna semester skulle sluta i frihet – på andra sidan järnridån. Bara två månader innan den 9 november ger Budapest östtyskarna tillstånd att passera valfri gränsstation. Det är midnatt den 11 september och trabanterna passerar gränsen. På flera av bilarna har bokstäverna D och R klippts bort från registreringsplåtarna.

Bara en månad innan muren öppnas, demonstrerar 70 000 personer i Leipzig, och en halv miljon i Östberlin. Serien av måndagsdemonstrationer var en påfrestning för ett allt mer sargat DDR. De som demonstrerade skanderade Wir sein das volk, vi är folket, måndag efter måndag, tills, som Jens Christian Brandt uttryckte det i en artikel i DN (9/11-04), 15 år efter att muren fallit, “storpolitiken kapitulerade för massans beslut att ögonblickligen lägga ner kalla kriget.”

Diktaturen kunde inte längre ransonera den frihetslängtan som med demonstrationerna blev en hemställan till DDR. Till slut skulle de vara tvungna att lätta på locket.

Det var också antagligen det som Krenz och de östtyska makthavarna hade i åtanke när de tänkte bevilja utresetillstånd från den 10 november. Men det gick inte att lätta lite på locket. Hela DDR skulle slås omkull i ivern, och Berlinmuren falla. På natten mellan den 9 och 10 november 1989 flödade folkmassorna genom stenblocken, med graffiti på ena sidan och ett utarmat östblock på andra sidan. Vakterna skrek inte “Halt, här får ingen passera” som i proggbandet Ebba Gröns låt Die Mauer, ty Die Mauer rämnade där och då. I takt med att diverse tillhyggen slogs mot murbetongen sägs massornas skanderande ha övergått från Wir sind das Volk, vi är folket, till Wir sind ein Volk, vi är ett folk.

Stig Dagerman skriver i Tysk höst, om efterkrigstiden i Tyskland hösten 1946, att “Hela hösten anlände östflyktingar (...) till västzonerna.” Den tyska hösten 1989 återupprepade sig historien, men denna gång i betydligt mer lyckliga toner än den som Dagerman skrev om. Utvecklingen som resulterade i murens fall skedde inte av sig självt. Den möjliggjordes av enträgna politiska ledare som vågade säga det rätta och inte det bekväma. Den var ett kvitto på kommunismens fundamentala misslyckande och framför allt var den ett resultat av människor som måndag efter måndag, på punkt efter punkt krävde frihet.

Inte ens en planekonomi kan planera folkviljan. Den öppnade gräns som Barometern den 10 november försiktigt behandlade i en notis, var slutet på kalla kriget när människor i öststat efter östat fick sina förtryckare, kommunistregimerna, att falla som dominobrickor. De drog upp järnridån.