En ny Wallström önskas
Margot Wallström sågs länge som en förnyare tillhörandes högerfalangen inom Socialdemokratin, åtminstone när hon arbetade som EU-kommissionär i Bryssel på bekvämt avstånd från inrikespolitiken. Men som utrikesminister har Wallström istället representerat en del av Socialdemokratin som värdesätter den utrikespolitiska aktivismen.
Under Göran Persson-åren tonades det aktivistiska ned. Hans sedermera mördade utrikesminister Anna Lindh skickade svenska elitsoldater till Kongo för att delta i specialoperationer tillsammans med fransk trupp. Förhållandet med Israel underströks. Det var nya tider. Eller kanske nygamla.
Det ska sägas att Margot Wallström tillfört politiken energi och idéer i en tid när teknokratiska resonemang, geopolitik och triangulering präglat den politiska kulturen. Wallström är som få ideologiskt driven och principfast. Sådana politiker saknas när utrikespolitik diplomatiseras och frikopplas från moraliska ställningstaganden.
Den aktivistiska linje som märktes redan i den första regeringsförklaringen med erkännandet av Palestina hade emellertid inte bara ett svagt stöd i riksdagen- som Wallström inte behövde ta hänsyn till - utan delade också Socialdemokratin.
Wallströms världsbild kolliderade med omvärldsutvecklingen. Palestina har försiktigt uttryckt inte gått åt rätt håll och de iskalla relationerna med Israel har exkluderat Sverige som aktör i Mellanöstern.
Socialdemokratin har inte bara en aktivistisk tradition, utan också en försvarsvänlig. Olof Palme rustade inte ned det svenska försvaret. Tidigt kom regeringens linje därmed att präglas av skadliga dubbla budskap. Försvarsdepartement insåg vikten av att teckna avtal med Natoländerna och varnade för det kärnvapenavtalsförbud som Margot Wallström varit pådrivande för. Utrikesminister Wallström och försvarsminister Hultqvist kom återkommande med olika besked som om den ena satt i regeringsställning och den andre i opposition. Den historiska socialdemokratiska hållningen att förena försvar med diplomatiska ambitioner höll inte längre i hop.
Idealismen framstod stundtals som naiv, som när Wallström talade om civila utbyten med Ryssland. Utrikesdepartementet har samtidigt gradvis formats om. Ämbetsmän ser sig som opinionsbildare, anställda som aktivister.
Det starka engagemanget för FN hör till Margot Wallströms pluskonto. Tidvis var tyngdpunktsförskjutningen för stor från EU-engagemanget till arbetet i FN. Men vägen till säkerhetsrådet inleddes av företrädaren Carl Bildt (M) och i sammanhanget bestod också den nordiska traditionella sammanhållningen.
Frågan är nu vilket val statsminister Stefan Löfven gör. Utrikespolitiken omfattas inte av Januariöverenskommelsen och Wallströms linje har i tider av Socialdemokratisk mittenorientering varit betydelsefull för partivänstern.
Men frågan är hur betydelsefull den i dag är. Inom Socialdemokratin är för övrigt partivänster inte synonymt med ”nedrustning”: Hultqvist räknas själv till den rödare delen av partiet.
I en oroligare tid med ett försämrat säkerhetspolitiskt läge och ökat terrorhot kan dock varken Socialdemokraterna eller regeringen tala med ett Janusansikte. De avtal som Sverige slutit med Natoländer tycks också ha tecknats i vart fall utan Wallströms entusiasm. Det talar för att Sverige behöver en ny utrikesminister med Wallströms patos och övertygelse, men med en annan utrikespolitisk kompass.
