Finlands sak är eventuellt vår

Att det är en linje och att det hålls fast vid den må stämma, men hur hänger den egentligen ihop? Alliansfrihetens traditionella motivering var att den syftade till neutralitet i krig. Om Sverige gick in i allianser i fredstid, skulle det bli omöjligt att stanna utanför krig när de uppstod.

Nu finns ingen sådan ambition längre. Enligt ett förslag från regeringen som presenterades nyligen ska tvärtom samarbetet med Finland fördjupas så att Sverige enklare kan sätta in väpnade styrkor i grannlandet. Det ska inte längre krävas riksdagsbeslut utan regeringen ska med mycket stor snabbhet kunna avgöra saken.

Om Sverige angrips ska regeringen också kunna begära stöd av Finland i form av militära styrkor, vilket innebär att man också måste ge dem visst skydd och vissa befogenheter gentemot den svenska civilbefolkningen. Svenska medborgare som sätter sig till motvärn mot finsk militär personal som utövar myndighet i Sverige ska kunna dömas för våldsamt motstånd, till exempel.

Sedan tidigare har länderna en gemensam operationsplanering och gjort förberedelser för gemensamt operativt användande av militära resurser i händelse av väpnat angrepp.

Ur lekmannens perspektiv liknar detta väldigt mycket en allians. Två parter har bestämt sig för samarbete, förberett samarbetet och skapar nu juridiska förutsättningar för att kunna fördjupa det ytterligare.

Men av förslaget framgår samtidigt att i ett skarpt läge kan den ena parten mycket väl besluta att det inte blir något samarbete alls. ”Det ska understrykas att Sverige och Finland inte har åtagit sig ömsesidiga försvarsförpliktelser”, skriver regeringen. ”Det svensk-finska försvarssamarbetet innefattar att skapa faktiska förutsättningar ... inte skyldigheter att agera på ett visst sätt i en viss situation.”

I ett verkligt skarpt läge är Sverige rentav förhindrat att hjälpa Finland. Regeringen ska ha befogenhet att på begäran av Finland sätta in svenska väpnade styrkor för att hindra kränkningar av finskt territorium, men inte om det råder väpnad konflikt på detta territorium. Om Finland skulle utsättas för ett väpnat angrepp under tiden ”skulle det innebära att förutsättningar för det av regeringen beslutade stödet inte längre föreligger”.

Om inte riksdagen då godkänner att Sverige hamnar i krig på finsk mark, kan den svenska styrkan inte lämna stöd till Finland utan får helt enkelt lämna landet.

Motsvarande hinder finns inte när Sverige ska begära hjälp av Finland. Tvärtom är idén att det är när Sverige är i krig eller krigsfara som man ska skicka en begäran om stöd av Finland i form av militära styrkor. ”Det är först i händelse av att ett väpnat angrepp sker som konkret stöd med att möta det väpnade angreppet aktualiseras.” Hoppet står uppenbart till att Finland har snabbare former för sådana beslut än vad Sverige får i och med regeringens förslag.

Med denna typ av samarbeten vill regeringen lösa cirkelns kvadratur, som består i att skapa meningsfulla samarbeten utan att tvingas överge den symboliskt laddade alliansfriheten.

Problemet är att det inte blir särskilt trovärdigt. Även om man utgår från att förberedelserna verkligen skulle sättas i verket, kvarstår faktum att Sverige och Finland med uppbådande av alla gemensamma förmågor är underlägsna en militär stormakt. Samarbetet är inget alternativ till stöd från Nato utan snarare ett komplement. Garantier från Nato undanber sig dock Sverige kategoriskt.

Men för att gå ett steg tillbaka kan man inte heller förutsätta att de planer som nu görs skulle verkställas. Som de före detta försvarsministrarna i Sverige och Finland Sten Tolgfors och Stefan Wallin skrev i höstas, har det inte skett någon förankring av det militära samarbetets yttersta konsekvenser.

Är det svenska folket redo att ensamt gå i krig mot en stormakt för ett annat land? ”Vår bild är att innebörden av denna fråga inte har diskuterats med allmänheten”, skriver försvarsministrarna. Hur en diskussion som förs i skarpt läge skulle sluta vet ingen.

Att samarbetet saknar garantier ökar sannolikheten för att staterna i det utsätts för påtryckningar. Om besluten som utlöser gemensamt agerande ska fattas i en skarp situation kommer, som Tolgfors och Wallin skriver, en fientlig stat ha mycket stort intresse av att påverka dessa beslut. Denna sårbarhet gör det i sin tur mer sannolikt att samarbetet inte kommer att äga rum i de situationer det var tänkt för.

Oavsett hur långt den svensk-finska gemensamma planeringen drivs kvarstår de fundamentala svagheterna. Det är ett samarbete mellan två små länder, det innehåller inga ömsesidiga förpliktelser och det bygger hursomhelst på förhoppningen om ingripande från Nato. Elakt skulle man kunna säga att det ger det sämsta av två världar. Länderna lovar inte varandra någonting, men exponeras likafullt för varandras säkerhetspolitiska svagheter.

Allianser utan garantier, förberedelser utan löften om verkställande, är onekligen en linje. Den löser på ett elegant sätt socialdemokratins intellektuella problem med att överge den idag irrelevanta alliansfriheten. Men det gör inte Sverige tryggare, och inte Finland heller.