Kommunerna anställer bort arbetslösheten
En av de mest profilerade reformerna som januaripartierna genomför, den totala omorienteringen av Arbetsförmedlingen, har hamnat i kaos redan innan genomförandet har påbörjats.
Regeringen själv tror inte på att de privata aktörerna som ska ersätta Arbetsförmedlingen kommer att etablera sig i landet. Dels har dessa aktörer stora problem med sin lönsamhet idag, dels finns inga incitament att starta verksamhet i kommuner med dåliga förutsättningar i form av utbildad arbetskraft och tillgång till arbetstillfällen.
I en desperat gest vill regeringen utreda om reformens blinda fläckar kan undvikas genom att kommunerna själva går in som ett slags privata aktörer på marknaden.
Åtgärden kan på sätt och vis tyckas rimlig. Kommunerna har redan idag en stor arbetsmarknadsverksamhet, trots att arbetsmarknadspolitik egentligen är statens ansvar. 2016 motsvarade antalet deltagare i kommunernas arbetsprogram en femtedel av volymen hos Arbetsförmedlingen. Årskostnaden för kommunernas insatser har beräknats till fem miljarder kronor.
Men att en verksamhet är stor och kostar mycket pengar garanterar inte att den håller hög kvalitet. Och arbetsmarknadsinsatser kan vara många olika saker. Centern, som har drivit igenom reformen av Arbetsförmedlingen, ser uppenbarligen framför sig något liknande Trygghetsrådet där kvalificerade kandidater får hjälp till nytt jobb genom rätt enkla grepp. Vad kommunerna håller på med är något helt annat.
I en aktuell studie från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) framgår att kommunernas stora verksamhet är inriktad på dem som står allra längst från arbetsmarknaden. Deltagarna i kommunens program har högre och mer långvarigt mottagande av socialbidrag. De är i högre utsträckning ungdomar och lågutbildade, och har låg disponibel inkomst.
De insatser som kommunerna har utvecklat motsvarar målgruppen. Kommunala arbetsmarknadsanställningar, tidsbegränsade anställningar med eller utan lönesubvention, är en av de vanligaste. Om kommunerna tror att denna insats leder till att deltagarna så småningom får vanliga jobb, är det dock inget som har granskats eller ens studerats. ”Det är inte särskilt långsökt att tro att det flitiga användandet ... kan återspegla det faktum att anställningarna kan användas som ett sätt för deltagarna att bli berättigade till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen, och därmed minska beroendet av det kommunalt finansierade ekonomiska biståndet”, skriver IFAU.
Ett viktigt syfte med kommunal arbetsmarknadspolitik är med andra till att skifta det ekonomiska ansvaret från kommun till stat. Med socialbidragskostnader som nu överstiger tio miljarder kronor per år, och med mottagare som i en majoritet av fallen ”bara” är arbetslösa, är kommunernas agerande rationellt.
Men detta innebär att kommunerna knappast heller är rustade till att vara utförare av de tjänster som Centerpartiet har sett framför sig. Snarare skulle de få incitament att skapa ännu fler arbetsmarknadsanställningar.
Var någonstans har Centern gått vilse, och fått övriga januaripartier med sig? Jo, i att den ordning man vill införa ”har prövats i flera andra länder med väldigt goda resultat”. Inget av dessa länder har Sveriges kombination av avancerad ekonomi och en stor, växande grupp med väldigt dåliga förutsättningar i form av utbildning och språkkunskaper.
