Svenska värderingar inget för politiker
Att integrationen i Sverige är bristfällig råder det lite tvivel om. Likaså är vi många som delar problemformuleringen. Arbetslösheten är högre bland utrikes födda, det tar alldeles för lång tid innan nyanlända kommer i arbete och den bristande integrationen har också i viss mån resulterat i en segregation.
Vad som däremot karakteriserar en lyckad integration är svårare att ta fasta på. Därför var ansatsen för Moderaternas integrationsseminarium under måndagen välkommen – ett förutsättningslöst samtal om vad som egentligen ska vara målet med integration.
Integrationen blir ofta en fråga om behovet av gemensamma värderingar, normer och ”svenskhet”. Det handlar inte om lagar eller mänskliga rättigheter, för de ska givetvis gälla lika för alla och vara gemensamma, utom om de outtalade normer och värderingar som finns i samhället.
Är man svensk om man firar midsommar? Om man tittar på Kalle Anka på julafton? Eller är det om man kallpratar om vädret? Det finns en besatthet i sökandet efter en enhetlig definition av vad svenskhet är. Trots att det troligtvis finns lika många svar på vad som är svenskt som det finns personer i Sverige.
Det är klart det vore praktiskt om det fanns ett svar på frågan. För om vi visste exakt vad som präglade vårt land skulle det vara betydligt lättare att lösa integrationsproblemen. Vet vi inte vilka seder vi har, är det omöjligt att kräva att andra ska följa dem.
Vi är så ängsliga och rädda för att avvika från normen att vi inte heller räds att kuva andra. Om inte vi vågar ge uttryck för vår kultur eller religion ska ingen annan heller få göra det.
Bristen på gemensamma normer och värderingar i Sverige är måhända ett problem, men det är inte ett problem kopplat till integration. Därför borde svenska värderingar och normer inte påverka hur politiska partier utformar sin integrationspolitik.
Det är inte heller politikers uppgift att avgöra vilka värderingar som är viktiga i Sverige eller vilka oskrivna normer man måste följa för att få kalla sig för svensk.
Den gemensamma målbilden för integrationen bör därför avgränsas till de området där politiker har verktyg för att nå förändring. Som arbetsmarknad, skola och bostäder. Här kanske ett rimligt mål är ökad jämlikhet och att minska skillnaden mellan utrikes och inrikes födda.
Inom dessa områden finns också möjligheterna för politiker att ställa krav på kunskaper i svenska för att få ett medborgarskap eller att man per automatik inte får rätt till föräldraförsäkring eller pensionsförmåner som nyanländ.
Moderaterna har rätt i att det behövs ett gemensamt, tydligt och väldefinierat mål om vad integrationen verkligen ska åstadkomma och vilken måttstock som ska anläggas för att avgöra om integrationspolitiska åtgärder har varit lyckade eller inte. Det målet måste dock utgå från de områden som politiker kan och ska styra och statens kärnuppgifter.
Politiken varken kan eller ska göra allt. Värderingar och normer lämnas bäst åt civilsamhälle, lokalsamhälle och näringsliv.
