Tid för regionala restriktioner
Anders Tegnell och Folkhälsomyndigheten har en omöjlig uppgift. De restriktioner som beslutas på nationell nivå ska vara tillräckligt milda för att vara hållbara över lång tid och tillräckligt strikta för att göra skillnad. De ska också passa regioner där trycket på sjukvården är mycket hårt och regioner som har sett relativt få covidfall. Och alla ska uppfatta restriktionerna som rimliga och rättvisa.
Mot bakgrund av uppgiftens omöjlighet, och att pandemin har dragit ut på tiden, är det lika naturligt som välkommet att systemet för inskränkningar börjar ifrågasättas. Mer nyanserade råd och rekommendationer är nödvändiga om legitimiteten ska kunna upprätthållas.
Folkhälsomyndigheten har själv varit aktiv i detta genom att tala om en mer differentierad syn på äldre. Att föra samman alla Sveriges invånare över 70 års ålder till en enda skör och utsatt grupp med samma förhållningsorder är svårt att motivera utifrån den verkliga riskbilden.
Utifrån samma logik kan även nationellt giltiga restriktioner ifrågasättas. I tidningen Dagens Samhälle konstaterar tre ledande moderata företrädare från de relativt lindrigt drabbade regionerna Blekinge, Skåne och Kronoberg att regionalt anpassade restriktioner borde ha kunnat övervägas. ”Sett i efterhand kunde vi ha fått hålla i gång vår regionala ekonomi lite längre. Jag anser inte att vi nu ska lätta på restriktionerna här, men vi lär oss hela tiden och en lärdom är behovet av regional anpassning”, säger ordföranden i Blekinges regionstyrelse Lennarth Förberg.
Exempelvis hade gymnasieskolorna inte behövt stänga i hela landet samtidigt. Stängningen innebär att ungdomar har fått en sämre utbildning än de hade behövt, och att vissa helt har förlorat kontakten med skolan. Sådana förluster utan uppenbar smittskyddsmotivering borde tas på större allvar än vad som har skett.
Det samma gäller Svenska för invandrare, vars nedstängning har fått mindre uppmärksamhet än gymnasiernas. Här är problemen sannolikt ännu större. Bara i Malmö rapporteras fler än 500 SFI-studerande ha hoppat av utbildningen sedan den övergick till distansundervisning. Vad avhopp i den storleksordningen innebär för integration och etablering på arbetsmarknaden är lätt insett.
Intressant är att det inte bara är politiker som förordar regionala restriktioner, utan också vissa smittskyddsläkare. Smittskyddsläkarna i Kronoberg och Blekinge uttalar sig till förmån för mer lokalt anpassade regler – liksom smittskyddsläkaren i Stockholm, som hade velat se striktare regler för huvudstaden. Även smittskyddsläkaren i Region Kalmar Lisa Labbé Sandelin är positiv till regionalt anpassade restriktioner i takt med att kunskapen om covid-19 växer.
I krisens första skede var det kanske ofrånkomligt med nationella direktiv, trots att svensk krishantering egentligen ska bygga på att den som är närmast problemet fattar besluten. Det finns dock inbyggda risker i detta. Nationella riktlinjer utformade utifrån de regioner där läget är värst riskerar att leda till att tålamodet är slut när krisen så småningom drabbar de andra – eller att befolkningen får leva under begränsningar som tycks ogrundade om den verkliga krisen aldrig når dit.
Ju längre krisen pågår, desto större blir behovet av nyanser och flexibilitet. Att Sveriges befolkning inte skulle kunna hantera olikheter är ett onödigt pessimistiskt antagande. Ingen kan ha missat att förutsättningarna är andra i en stor stad än på landsbygden. Sverige är även i detta avseende ett avlångt land.
