Se till att utvisa potentiella terrorister
Det är något som inte stämmer med hur Sverige hanterat hotet från våldsbejakande extremism. Å ena sidan har kommuner som helt saknar beröring med frågan fått ägna tid och kraft åt att ta fram handlingsplaner ifall problemet eventuellt skulle uppstå. Å andra sidan saknas förmåga att hantera tydligt definierade säkerhetshot med extremistiska förtecken.
Detta blev tydligt när utvisningen av sex imamer fick ställas in i oktober förra året, trots att personerna bedömdes hota rikets säkerhet. Det verkar inte bättre än att regeringen fattade beslutet om att de skulle utvisas väl medveten om att någon utvisning inte skulle kunna verkställas.
Men det gällde i alla fall bara sex personer. I veckan satte Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik ljuset på ett problem av helt annan storleksordning, nämligen de säkerhetsärenden som myndigheten har hand om.
Det rör sig om asylsökande som bedöms utgöra säkerhetshot, exempelvis misstänks ha kopplingar till internationell terrorism eller kan ha begått krigsbrott. Under 2019 identifierade Säpo hela 122 personer som utgjorde så stort hot att deras asylansökningar borde avslås. Men liksom imamerna går de samtidigt inte att utvisa, eftersom de skulle vara utsatta för hot i sina hemländer. Alltså blir de kvar i Sverige, med tidsbegränsat uppehållstillstånd.
På så vis får de både arbetstillstånd, fri rörlighet och möjlighet att få ett svenskt identitetskort. De behandlas i praktiken likadant som de personer som Sverige verkligen ska skydda. En sådan ordning är, som Migrationsverket påpekar, orimlig och stötande.
Knäckfrågan i båda fallen är principen om så kallad non-refoulement, som innebär att Sverige inte får skicka personer till länder där riskerar att exempelvis torteras. Lösningen på detta kan dock varken vara att personer hålls inlåsta i förvar tillsvidare eller tillåts leva i frihet, om än utan tillgång till bidrag. Med ett så stort antal personer blir till och med övervakning ohållbar.
Lösningen måste vara att Sverige utverkar garantier från hemländerna som gör att personerna kan utvisas utan att principen om non-refoulement kränks.
Möjligen var det detta inrikesminister Mikael Damberg syftade på när han lite kryptiskt talade om att utvisningshinder ska undanröjas: ”Vilka kontakter vi har eller hur detta arbete bedrivs kommer jag inte kommentera eftersom det skulle försämra chanserna att lyckas.” Ganska snart kommer det dock att krävas resultat.
Att lösa detta borde vara en högre prioriterad fråga i utrikespolitiken än att diskutera svensk gängkriminalitet, vilket är vad regeringen vill satsa på. Det är inte omöjligt, vilket Storbritanniens utvisning av hatpredikanten Abu Qatada visade.
Men det är oroväckande att regeringen hellre tycks se svårigheterna: ”Det finns gott om exempel där europeiska länder inte kunnat verkställa utvisningar av dessa skäl”, skrev ministrarna Mikael Damberg och Morgan Johansson i november.
Sverige har nämligen inte råd att följa dessa exempel på hur man misslyckas. Befolkningen har inga skäl att tolerera ett inflöde på över 100 säkerhetshot per år. Det blir fånigt att stoltsera med ”de strängaste lagarna mot terrorism någonsin”, som regeringen gör, när samtidigt potentiella terrorister blir kvar i landet. Det som behövs är uppenbarligen inte mer lagar eller mer strategier, utan en politisk ansträngning för att få utvisningarna till stånd.
